Nairobikoll!

Posts Tagged ‘Sydafrika

Det här är ett riktigt coolt projekt: Open By-laws South Africa samlar Kapstadens lokala förordningar på nätet. (T.ex. graffitiförbudet, som lät myndigheterna måla över några vänners muralmålning förra veckan. På deras egen mur. På deras bekostnad.)

Att få tag i de, ofta omfattande, lokala förordningarna kan, vad jag förstått, ofta vara knivigt. Kapstaden publicerar dem visserligen online, men då som osorterade PDF:er. Först när de publiceras i textformat blir de sökbara, läsbara för maskiner, möjliga att (med en rimlig arbetsinsats) översätta, och så vidare.

Mjukvaruutvecklaren Greg Kempe, som byggt Open By-laws på sin fritid, hoppas få in alla Sydafrikas lokala förordningar i databasen. Lyckas han med det blir det en häftig tjänst, eftersom de många lagstiftande administrativa enheterna själva inte har har något incitament för att ta fram en gemensam standard för publicering på nätet.

Texterna sparas och kan hämtas ner som Akoma Ntoso-XML:er, för den som vill bygga egna tjänster ovanpå Kempes. (Akoma Ntso är ett standardformat för att göra lagtexter begripligare för maskiner.) Nu stiftar vi ju inte lokala lagar på riktigt samma sätt i Sverige, men kanske skulle det ändå vara spännande att samla alla kommuners lokala föreskrifter? Typ sådana här dokument.

qr-kod för print-webb-koppling
Plötsligt händer det: En QR-kod som är smart använd (tycker jag). Länkar från tryckt tidning till mer och mobilvänligt innehåll. Sydafrikanska söndagstidningen City Press.

Achal Prabhala

Achal Prabhala. Foto: Nicolas Goldberg, CC BY-SA 3.0


Det har länge funnits metoder för att använda och hänvisa till muntliga källor i akademisk forskning. I seriösa sammanhang på webben har det ofta varit mindre självklart.
Det finns ju en kultur av transparens i många webbcommunities, där man förväntas ange och länka till källor för sina påståenden. Lustigt nog är synen på vad som är en bra källa ofta ganska konservativ på webben.

Wikipedia är ett tydligt exempel, där kraven på att allt ska källbeläggas rent av är en av de saker som ofta skrämmer bort nya deltagare. Samtidigt har Wikipedia-communityt en väldigt snäv syn på hur en källa ska se ut. Källor som inte är skriftliga tas sällan på allvar. För språkområden med mer muntlig litteratur och historia än skriftlig innebär det förstås att ett redan befintligt informationsgap riskerar att vidgas ytterligare. Så har svenska Wikipedia artiklar om nästan varje historisk kanton i Schweiz, men saknar några av de mest kända förkoloniala rikena och kulturerna i östra och södra Afrika (Västafrika är något bättre). Det beror nog på flera saker. Svenskspråkiga wikipedianers historiska, språkliga och kulturella band till Schweiz är kanske fler och starkare än dem till Madagaskar. Men det starka kravet på att källbelägga allt gör också att tillgängligheten till skriftliga källor (helst online) tydligt påverkar vilka artiklar som skrivs.

Achal Prabhala (bilden) på Wikimedia Foundation har gjort ett intressant försök att ta fram en enkelt användbar metod för att dokumentera muntliga källor, och spara dem på ett sätt som gör dem enkla att använda i källhänvisningar. Han har byggt sitt pilotprojekt på filmade intervjuer på nordsotho (”sepedi”), malayalam och hindi, i Sydafrika och Indien. Intervjuerna transkriberas och lagras på ett enhetligt sätt, i fria, öppna format (t.ex. ogg), för att vara så framtidssäkra som möjligt, och på Wikimedia Commons servrar under Creative Commons-licens. Intervjuerna kan sedan fungera som källa i exempelvis vissa typer av Wikipediaartiklar, som här, om morula-tillverkning på nordsotho-wikipedia: http://nso.wikipedia.org/wiki/Morula

Projektet har fått en hel del kritik, inte minst bland Wikipediaanvändare som är rädda för att muntliga källor skulle vara ett steg mot att tillåta skribenter att publicera originalforskning, och därmed göra Wikipedia till något annat än ett uppslagsverk.1 Det finns heller ingen konsesus i någon Wikipediagemenskap jag känner till att acceptera den här typen av källor, men på projektsidan finns några exempel på var intervjuerna faktiskt ändå. Och faktum är att hade samma intervjuer citerats i en akademisk avhandling hade de blivit flitigt använda som källor, trots att de då varit mindre tillgängliga för användaren.

Relaterade länkar

People are Knowledge (subtitled) from Achal R. Prabhala on Vimeo.

1 ”Jag vet ju att huset är rött, jag går förbi där varje dag!”, ska i den traditionen inte räcka som argument för att påstå att ett hus är rött. I stället ska man, i idealfallet, hänvisa till en verifierbar källa, t.ex. en bok om arkitektur där det framgår att huset är rött.

Från Sydafrika kommer nu en ny tjänst, JamiiX, som närmast kan beskrivas som Ushahidi baklänges. Ushahidi är ju ett krisrapporteringsverktyg där människor kan använda i princip alla till buds stående kanaler (mejla, sms:a, twittra, ringa, etc, etc) för att rapportera in händelser, som sedan kan åskådliggöras snyggt på en karta. Bland annat.

JamiiX gör det möjligt att både samla in och nå ut med information i väldigt många kanaler, men små medel. Medan Ushahidi har använts av medier och NGO:er för att överblicka krishärdar (det började med eftervalsvåldet i Kenya), kan man tänka sig att JamiiX kommer till användning i första hand för den som vill distribuera information, och samtidigt hålla koll på diskussionerna kring det man distribuerat. De föreslår själva NGO:er, myndigheter och företag. Jag kan tänka mig också bloggare och nätmedier, som med små resurser kan distribuera information till många fler, särskilt vid exceptionella händelser där informationsbehovet är omättligt.

För ett litet tag sedan skrev jag om de glädjande små digitala klyftorna mellan fattiga och rika i Afrika, sett till kunskap och användning av ny teknik.

En klyfta som inte minskar eller minskar väldigt långsamt är dock kostnadsklyftan, mellan rika länder med billigt bredband och billiga mobilabonnemang å ena sidan, och fattiga länder med höga internet- och mobilkostnader å andra sidan. I alla afrikanska länder kostar IT betydligt mer för användaren i Europa, i förhållande till köpkraft. Störst är gapet när det gäller bredband. I 22 länder är kostnaden för bredband per månad lika hög som genomsnittlig BNP per capita och månad. Det säger sig självt att bredband i hemmet inte finns på kartan för någon utanför de allra rikaste krets.
De billigaste IT-länderna i Afrika är också några av de rikaste: Sydafrika, Mauritius, Seychellerna, Botswana.

De första fiberkablarna som nådde Östafrika i somras och höstas har fortfarande lett till något allmänt prisras, även om alla kommentatorer tycks fortsatt optimistiska och en leverantör, Zuku, har kapat bredbandspriserna för företag och rika privatpersoner med internet i hemmen i Nairobi.

Den digitala klyftan.

ICT-tillväxt i Afrika
Nu har FN-organet International Telecommunication Unions årliga rapport om ICT-utvecklingen i Afrika kommit, och bilden ovan sammanfattar rapporten ganska bra: Mobilmarknaden i Afrika växer mycket snabbare än i övriga världen, medan den fasta telefonin knappt byggs ut alls, och markbundet internet visserligen växer, men inte alls så snabbt som i andra delar av världen. Tyvärr saknas försök att uppskatta hur många människor som har tillgång till mobiltelefon, vilket annars hade varit intressant på en kontinent där många människor delar både telefon och abonnemang, samtidigt som det gärna finns flera abonnemang till varje telefon (för att kunna ringa på det för tillfället billigaste – genomsnittliga mobilkostnader är högre i Afrika än i Europa). I stället får vi dra slutsatser av antalet abonnemang per capita och hur den siffran förändras, och utvecklingstakten är slående.

Några andra saker att lägga märke till:

  • Sambandet mellan inkomst och IT-utveckling är svagare i Afrika än i övriga världen. De digitala klyftorna är avsevärt mindre här.
  • Färst (jag insisterar!) internetanvändare har de centralafrikanska länderna, som är både fattiga och beroende av dyra satellituppkopplingar.
  • Nigeria, Zimbabwe och de östafrikanska länder utmärker sig i det att internetanvändningen ökar kraftigt, trots att de hör till de länder på kontinenten med sämst bandbredd.
  • Sydafrika leder inte längre mobilpenetrationsligan, Seychellerna och Gabon har gått förbi. 2003 stod Sydafrika ensamt för hälften av kontinentens mobilabonnemang, nu är de ganska jämt fördelade.
  • Nästan alla länder har flera konkurrerande mobilbolag.

White African skriver också om rapporten.

Relaterade inlägg:

Tor Billgren har skrivit två bra blogginlägg om forbolls-VM i Sydafrika, läs dem!

Relaterade blogginlägg:

Apropå inlägget nedan ska Google skicka ut sin kameracykel för att fota turistattraktioner i Sydafrika som inte nås med bil. För att få lite extra buzz låter man användarna rösta om vad man ska plåta, även om det verkar osannolikt att inte alla grejerna på listan ska plåtas rätt snart.

Reblog this post [with Zemanta]
Etiketter: , ,

Står man mitt på busstationen vid Temple Road i centrala Nairobi så ser man åtminstone tio, tolv grön/vita skyltar med texten ”Mpesa” utanför affärer och kiosker runt den öppna platsen. Kioskerna är ombud för den nya generationens banker i Östafrika – mobiltelefonbankerna. För när Kenya och de andra länderna i regionerna tog steget in i den mobila tidsåldern, lämnade man också gamla institutioner bakom sig, som svårtillgängliga banker och svindyra Western Union-kontor.
Med ett sms kan du idag skicka pengar tvärs över landet, betala dina räkningar eller stoppa undan en sparslant som är för liten för att bankerna ska vara intresserade, men ett steg mot ett nytt hus för dig.
Läs hela inlägget här »

robben_island
Sjukaste annonsen: Lyxkryssning till Robben Island. Från South African Airlines flygtidning. Får mig att åter börja fundera på varför vi reser, egentligen. Jag kan inte bara hoovra över Robben Island i Google Earth om jag vill, utan dessutom gå virtuella turer där på nätet, och läsa mig till tio gånger så mycket om öns historia på de timmar den guidade turen tar. Så varför åker jag dit? Och varför blir jag tjock i halsen av djupt berörd av att se fängelset först när jag står framför det? Är det kulturellt betingat att värdera det fysiska mötet med en plats/människa så mycket högre än mötet genom berättelser/virtuella världar? Eller något inprogrammerat i oss människor?

Relaterat:

Suddigt mobilfoto, svårt att fota med telefonen på planet utan att personalen ser och samtidigt hitta bra belysning.

Efter Obamas framgångsrika online-kampanj har kampanjmakare över hela världen kastat sig över sociala medier. Inför valet i Sydafrika har ANC kört debatter på Twitter. (Och African Elections project använde Twitter långt tidigare, under valet i Ghana.) Märkligt nog har jag inte hört något om MXit i valrörelsen (förutom några moralpaniska utspel). Själv har jag nyss börjat jobba halvtid distans, som redaktör för SVT:s EU-valsbevakning på Youtube i samarbete med Google. Vi kommer att ordna möten mellan väljare och kandidater, på väljarnas villkor. Jättespännande.

SA Good News skriver för övrigt bra om det Sydafrikanska online-kampanjandet, och noterar att Obamas framgångsrecept inte var att han gick online, utan att han gick online för att själv möta väljare där. Där har de sydafrikanska politikerna mycket att lära. Bara en Facebook-grupp vinner inga val.

Länkar:

Foto från Daily Nation3271975624_b7819bac31Nu är kabeln i land! Seacom är ett av tre pågående projekt för att dra internetkabel till Östafrika, en av världens sämst uppkopplade regioner. I veckan landade deras kabel i Mombasa. I mitten av året ska trafiken slås på och koppla ihop Östafrika (via Djibouti, Kenya, Tanzania, Moçamique och Madagaskar) med resten av världen. Seacom (i rött) och de två andra projekten är inritade på kartan från manypossibilities.net till höger. Den blå linjen är EASSy-kabeln (som varit på gång i evigheter, fortfarande inget datum för när den ska vara färdig) och den gröna Teams (ett interneteverantörsdrivet projekt, planerat klart i september). Seacom ägs av flera internetbolag samt av Aga Khan-stiftelsen, ismailiternas imam Aga Khan IV:s stiftelse för fattigdomsbekämpning.

Internetleverantörerna i Östafrika har börjat sponsra eller bygga egna lokala portaler, för att det ska finnas lockande innehåll för medelklassen när hastigheten ökar och kostnaderna minskar (fortfarande går all internettrafik via dyra och långsamma satellitlänkar. Med Seacom ökar trafikhastigheten till och från regionen knappt 10 000 gånger – tänk Sverige från 1995 till 2009 över en natt – och priserna sägs kunna sjunka med 90%). Home.co.ke är ett (inte särskilt märkvärdigt) exempel på en kenyansk ISP-byggd portal.

Nästa år går fotbolls-VM i Sydafrika. Antagligen kommer både EASSy och WACs (lila på kartan) att göra allt för att bli klara till dess. Kontinentens första fotbolls-VM är ingen liten sak och det kommer att följas via tv, mobil och internet, så mycket infrastrukturen bara pallar med. Den 27 juni i år ska Seacom provköras.

Relaterat:

Och nästan på minuten samtidigt som jag postade det förra inlägget meddelade ännu ett internationellt mobilföretag att de satsar på pengaöverföring och banktjänster via mobiltelefonen (det saknas ett bra ord på svenska där, förslag?).
400px-mtn_group_global_locationsSydafrikanska MTN ska efter en försöksperiod i Sydafrika och Uganda nu försöka muta in stora delar av Västafrika (kartan visar deras länder). MTN:s system heter, inte särskilt fantasifullt, MobileMoney.

Ännu en mobilmilstolpe: Afrika har gått om Nordamerika i antal mobilanvändare, enligt Wireless Intelligence, med 280 miljoner användare mot 277 miljoner. Siffrorna gäller bara antalet abonnemang, och tar alltså inte hänsyn till att mobilabonnemang troligen delas mellan fler människor i Afrika. Tillväxten är dessutom fortsatt den högsta, 38 procent, före Mellanösterns 33 procent.

Fotbolls-VM i Sydafrika 2010 blir genombrottet för tv i mobilen i Afrika. Klipp ut och spara det här inlägget och håll det emot mig om jag har fel!

[Ett gammalt inlägg från Sydfrika som blivit liggande opublicerat]

En försäljningsautomat i Kapstadens hamn säljer sjösjukepiller och kondomer. Utanför nätet är det självklart att anpassa innehållet till omgivningen, ändå pytsar många företag och organisationer fortfarande glatt ut samma pressmeddelande på hemsidan, bloggen, Facebook och faxnumret till lokaltidningen. Men känslan av inte ha tid att välja innehåll efter omgivning är bedräglig – att stå med fel innehåll på fel plats är ett ännu större slöseri med tid.

Med andra, och väldigt klyschiga, ord: Att sälja sand i Sahara är inte effektivt bara för att det är enkelt. (Däremot, det måste jag medge, vore det väldigt roligt att försöka.)

African Times
Afrikanska tidningar på europeiska språk har konkurrens av minst en på kinesiska, sydafrikanska African Times.

De kinesiska investeringarna i Afrika är hissnande stora, så stora att man ofta frestas ropa ”nykolonialism!”. Till dess man kommer ihåg varifrån man själv kommer och ropet fastnar i halsen. Fotot från en kinesisk närlivsbutik i Kapstaden.

awid
Jag är i Mxit-land och har just lyssnat på Amy L. Hill från Center for Digital Storytelling och Juliana Davids från Engender HealthAwid Forum (en stor kvinnorättskonferens, över 1 500 deltagare) i Kapstaden. De talade om att genomföra ”digital storytelling”-projekt med deltagare som inte har datorvana, som inte har en hel hög med fotoalbum hemma och som kanske inte är läs- och skrivkunniga.

Amy L. Hill gick igenom tre metoder för att skapa bildmaterial till berättelserna (i ”traditionell” digital storytelling brukar ju personliga foton ur familjealbumen ofta vara centrala): ”photovoice”, att låna ut engångkameror för vardagsdokumentation, skapar-workshops där deltagarna målar eller tecknar och olika slags fotografering på plats.

Juliana Davids poängterade att det är omöjligt att helt förklara för deltagare i förväg vad publicering på nätet betyder och vilken uppmärksamhet det kan få, men ändå livsviktigt att försöka.

Båda var ense om att processen i sig, inte resultatet, är det viktigaste, i det att digital storytelling-skapandet dels kan vara terapeutiskt och dels ger teknikvana och andra nya färdigheter.

Många av deras exempel kom från Silence Speaks, där Juliana Davids själv kom in som workshopdeltagare.

Opera har har släppt en rapport om mobiltelfonanvändning i olika länder, baserad på hur mycket data som hämtas med deras webbläsare. Det som sticker ut mest är den galna ökningen i afrikanska länder: I Burkina Faso ökade mobiltelefonsurfandet med 59 000 procent mellan januari och september…

I de subsahariska länderna surfas det mest mobilt i Sydafrika, Kenya, Nigeria, Elfenbenskusten, Tanzania och Zambia (i den ordningen).
Allt fler har mobiltelefon, medan persondator- och internetpenetrationen är fortsatt låg i nästan hela Afrika. Inte konstigt att alla telefonbolag tävlar om att ligga bäst till, när surfbara mobiltelefoner sakta börjar komma ner i prisnivåer som folk kan ha råd med.

På topp-tio-listan över alla länder knuffar Egypten ut Tyskland, och blir det andra afrikanska landet.

Populära mobilsajter i Afrika: BBC Arabic, Monospace och masrawy.com.

* Apropå problemen med Paypal i Afrika: Nu finns åtminstone ett alternativ för Sydafrika,Payfast, som inte kräver att du har ett kontokort.

* Malaysiska mobiltelefontillverkaren M-mobile ska börja tillverka mobiltelefoner för den öst- och sydafrikanska marknaden i Mozambique, rapporterar IT News Africa. En afrikansktillverkad mobiltelefon för Afrika till sist alltså!

* Fortfarande inte kommit över de magra OS-resultaten? Jag har inte följt svenska medier tillräckligt nära för att veta vilka årets ursäkter är, men jag tycker gott att man kan lägga till ”fel sporter var med” på listan över bortförklaringar. Se här är en lista på idrotter som varit med i OS någon gång:
 Discontinued Olympic Sports

Tänk vilka framgångar vi kunde ha haft i duellskytte (svensken Johan Hübner von Holst kom tvåa på 30 meter duellskytte 1912), tyngdlyftning med en hand, skytte mot levande duvor, Jeu de Paume (squash med bara händerna), utomhushandboll (Sverige var världsmästare 1948), längdhopp för hästar eller tvåhands-diskus (Emil Magnusson tog svenskt brons 1912)

Mxit är ett slags MSN för mobiltelefonen som har blivit stort i mobiltäta men datorfattiga länder. Ursprungligen från Sydafrika finns tjänsten nu i en mängd länder, bl a Indonesien. Man kan chatta, skicka meddelanden i grupper etc, till en betydligt lägre kostnad än SMS (som ju egentligen är en oförskämt dyr tjänst som överlevt sig själv på något sätt).

I dagarna fyllda Mixit två år, och nästan samtidigt meddelar BMI-Techknowledge Group att MXit nu passerat Facebook i andel användare i alla åldersgrupper utom 45+ i Sydafrika. Mobilen är king på den här kontinenten.

Grafen är stulen från webaddict.co.za, som i sin tur stulit den från någon som stulit den från någon…

”Det är i Afrika det händer” skriver Fredrik Wass i ett blogginlägg (Kenya stakar ut framtiden) idag från danska webbkonferensen Reboot. Han har lyssnat på en intervju med Segeni Ng’Ethe från MamaMikes.com och uppger att fler sms skickas i Nairobi än i New York varje dag. Det är ingen orimlig uppgift, med tanke på hur mycket billigare det är att sms:a än att ringa.

En bra sms-funktion hos flera afrikanska mobiltelefonbolag är förresten ”call me back”-meddelanden som man kan sända gratis när man vill  prata med någon som har mer pengar. Har hört om det från Ghana och Sydafrika, men det finns säkert på fler håll.


Om mig

Jag är frilansande journalist och konceptutvecklare.
Kontaktuppgifter: leowallentin.se

Kvitter

Arkiv