Nairobikoll!

Posts Tagged ‘Sydafrika

Det här är ett riktigt coolt projekt: Open By-laws South Africa samlar Kapstadens lokala förordningar på nätet. (T.ex. graffitiförbudet, som lät myndigheterna måla över några vänners muralmålning förra veckan. På deras egen mur. På deras bekostnad.)

Att få tag i de, ofta omfattande, lokala förordningarna kan, vad jag förstått, ofta vara knivigt. Kapstaden publicerar dem visserligen online, men då som osorterade PDF:er. Först när de publiceras i textformat blir de sökbara, läsbara för maskiner, möjliga att (med en rimlig arbetsinsats) översätta, och så vidare.

Mjukvaruutvecklaren Greg Kempe, som byggt Open By-laws på sin fritid, hoppas få in alla Sydafrikas lokala förordningar i databasen. Lyckas han med det blir det en häftig tjänst, eftersom de många lagstiftande administrativa enheterna själva inte har har något incitament för att ta fram en gemensam standard för publicering på nätet.

Texterna sparas och kan hämtas ner som Akoma Ntoso-XML:er, för den som vill bygga egna tjänster ovanpå Kempes. (Akoma Ntso är ett standardformat för att göra lagtexter begripligare för maskiner.) Nu stiftar vi ju inte lokala lagar på riktigt samma sätt i Sverige, men kanske skulle det ändå vara spännande att samla alla kommuners lokala föreskrifter? Typ sådana här dokument.

qr-kod för print-webb-koppling
Plötsligt händer det: En QR-kod som är smart använd (tycker jag). Länkar från tryckt tidning till mer och mobilvänligt innehåll. Sydafrikanska söndagstidningen City Press.

Achal Prabhala

Achal Prabhala. Foto: Nicolas Goldberg, CC BY-SA 3.0


Det har länge funnits metoder för att använda och hänvisa till muntliga källor i akademisk forskning. I seriösa sammanhang på webben har det ofta varit mindre självklart.
Det finns ju en kultur av transparens i många webbcommunities, där man förväntas ange och länka till källor för sina påståenden. Lustigt nog är synen på vad som är en bra källa ofta ganska konservativ på webben.

Wikipedia är ett tydligt exempel, där kraven på att allt ska källbeläggas rent av är en av de saker som ofta skrämmer bort nya deltagare. Samtidigt har Wikipedia-communityt en väldigt snäv syn på hur en källa ska se ut. Källor som inte är skriftliga tas sällan på allvar. För språkområden med mer muntlig litteratur och historia än skriftlig innebär det förstås att ett redan befintligt informationsgap riskerar att vidgas ytterligare. Så har svenska Wikipedia artiklar om nästan varje historisk kanton i Schweiz, men saknar några av de mest kända förkoloniala rikena och kulturerna i östra och södra Afrika (Västafrika är något bättre). Det beror nog på flera saker. Svenskspråkiga wikipedianers historiska, språkliga och kulturella band till Schweiz är kanske fler och starkare än dem till Madagaskar. Men det starka kravet på att källbelägga allt gör också att tillgängligheten till skriftliga källor (helst online) tydligt påverkar vilka artiklar som skrivs.

Achal Prabhala (bilden) på Wikimedia Foundation har gjort ett intressant försök att ta fram en enkelt användbar metod för att dokumentera muntliga källor, och spara dem på ett sätt som gör dem enkla att använda i källhänvisningar. Han har byggt sitt pilotprojekt på filmade intervjuer på nordsotho (”sepedi”), malayalam och hindi, i Sydafrika och Indien. Intervjuerna transkriberas och lagras på ett enhetligt sätt, i fria, öppna format (t.ex. ogg), för att vara så framtidssäkra som möjligt, och på Wikimedia Commons servrar under Creative Commons-licens. Intervjuerna kan sedan fungera som källa i exempelvis vissa typer av Wikipediaartiklar, som här, om morula-tillverkning på nordsotho-wikipedia: http://nso.wikipedia.org/wiki/Morula

Projektet har fått en hel del kritik, inte minst bland Wikipediaanvändare som är rädda för att muntliga källor skulle vara ett steg mot att tillåta skribenter att publicera originalforskning, och därmed göra Wikipedia till något annat än ett uppslagsverk.1 Det finns heller ingen konsesus i någon Wikipediagemenskap jag känner till att acceptera den här typen av källor, men på projektsidan finns några exempel på var intervjuerna faktiskt ändå. Och faktum är att hade samma intervjuer citerats i en akademisk avhandling hade de blivit flitigt använda som källor, trots att de då varit mindre tillgängliga för användaren.

Relaterade länkar

People are Knowledge (subtitled) from Achal R. Prabhala on Vimeo.

1 ”Jag vet ju att huset är rött, jag går förbi där varje dag!”, ska i den traditionen inte räcka som argument för att påstå att ett hus är rött. I stället ska man, i idealfallet, hänvisa till en verifierbar källa, t.ex. en bok om arkitektur där det framgår att huset är rött.

Från Sydafrika kommer nu en ny tjänst, JamiiX, som närmast kan beskrivas som Ushahidi baklänges. Ushahidi är ju ett krisrapporteringsverktyg där människor kan använda i princip alla till buds stående kanaler (mejla, sms:a, twittra, ringa, etc, etc) för att rapportera in händelser, som sedan kan åskådliggöras snyggt på en karta. Bland annat.

JamiiX gör det möjligt att både samla in och nå ut med information i väldigt många kanaler, men små medel. Medan Ushahidi har använts av medier och NGO:er för att överblicka krishärdar (det började med eftervalsvåldet i Kenya), kan man tänka sig att JamiiX kommer till användning i första hand för den som vill distribuera information, och samtidigt hålla koll på diskussionerna kring det man distribuerat. De föreslår själva NGO:er, myndigheter och företag. Jag kan tänka mig också bloggare och nätmedier, som med små resurser kan distribuera information till många fler, särskilt vid exceptionella händelser där informationsbehovet är omättligt.

För ett litet tag sedan skrev jag om de glädjande små digitala klyftorna mellan fattiga och rika i Afrika, sett till kunskap och användning av ny teknik.

En klyfta som inte minskar eller minskar väldigt långsamt är dock kostnadsklyftan, mellan rika länder med billigt bredband och billiga mobilabonnemang å ena sidan, och fattiga länder med höga internet- och mobilkostnader å andra sidan. I alla afrikanska länder kostar IT betydligt mer för användaren i Europa, i förhållande till köpkraft. Störst är gapet när det gäller bredband. I 22 länder är kostnaden för bredband per månad lika hög som genomsnittlig BNP per capita och månad. Det säger sig självt att bredband i hemmet inte finns på kartan för någon utanför de allra rikaste krets.
De billigaste IT-länderna i Afrika är också några av de rikaste: Sydafrika, Mauritius, Seychellerna, Botswana.

De första fiberkablarna som nådde Östafrika i somras och höstas har fortfarande lett till något allmänt prisras, även om alla kommentatorer tycks fortsatt optimistiska och en leverantör, Zuku, har kapat bredbandspriserna för företag och rika privatpersoner med internet i hemmen i Nairobi.

Den digitala klyftan.

ICT-tillväxt i Afrika
Nu har FN-organet International Telecommunication Unions årliga rapport om ICT-utvecklingen i Afrika kommit, och bilden ovan sammanfattar rapporten ganska bra: Mobilmarknaden i Afrika växer mycket snabbare än i övriga världen, medan den fasta telefonin knappt byggs ut alls, och markbundet internet visserligen växer, men inte alls så snabbt som i andra delar av världen. Tyvärr saknas försök att uppskatta hur många människor som har tillgång till mobiltelefon, vilket annars hade varit intressant på en kontinent där många människor delar både telefon och abonnemang, samtidigt som det gärna finns flera abonnemang till varje telefon (för att kunna ringa på det för tillfället billigaste – genomsnittliga mobilkostnader är högre i Afrika än i Europa). I stället får vi dra slutsatser av antalet abonnemang per capita och hur den siffran förändras, och utvecklingstakten är slående.

Några andra saker att lägga märke till:

  • Sambandet mellan inkomst och IT-utveckling är svagare i Afrika än i övriga världen. De digitala klyftorna är avsevärt mindre här.
  • Färst (jag insisterar!) internetanvändare har de centralafrikanska länderna, som är både fattiga och beroende av dyra satellituppkopplingar.
  • Nigeria, Zimbabwe och de östafrikanska länder utmärker sig i det att internetanvändningen ökar kraftigt, trots att de hör till de länder på kontinenten med sämst bandbredd.
  • Sydafrika leder inte längre mobilpenetrationsligan, Seychellerna och Gabon har gått förbi. 2003 stod Sydafrika ensamt för hälften av kontinentens mobilabonnemang, nu är de ganska jämt fördelade.
  • Nästan alla länder har flera konkurrerande mobilbolag.

White African skriver också om rapporten.

Relaterade inlägg:

Tor Billgren har skrivit två bra blogginlägg om forbolls-VM i Sydafrika, läs dem!

Relaterade blogginlägg:


Om mig

Jag är frilansande journalist och konceptutvecklare.
Kontaktuppgifter: leowallentin.se

Kvitter

Arkiv