Nairobikoll!

Archive for the ‘journalistik’ Category

qr-kod för print-webb-koppling
Plötsligt händer det: En QR-kod som är smart använd (tycker jag). Länkar från tryckt tidning till mer och mobilvänligt innehåll. Sydafrikanska söndagstidningen City Press.

Jag är nyss hemkommen från Sweden Social Web Camp (200 sociala medier-nördar åker till en liten ö i Blekinge) och som vanligt peppad och upprymd, över alla bra människor, och alla fantastiska ideer som fötts ur den lite speciella mötesformen, enokonferens”.

Anja Gatu (Sydsvenskan), Anna Lindberg (NTM) och Miriam Olsson (Internetworld) höll en session om journalister i sociala medier: Kan man bli Facebookkompis med en intervjuperson? Kan man göra skillnad på en privat identitet och en yrkesidentitet på nätet? Ska man anamma bloggkulturens krav på att redovisa sina ståndpunkter för att hjälpa läsaren värdera ens texter? En enda sak var alla i rummet rörande överens om: Allt osäkrare anställningar har gjort det viktigt för en hel generation journalister att bygga sitt personliga varumärke i sociala medier. Det är ett varumärkesbyggande som ibland kan vara svårt att hantera – för vem twittrar jag egentligen under ett sommarinhopp som programledare, samtidigt som jag söker nya jobb till hösten?

Jag har gått och funderat på det här seminariet ett par dagar nu, för även om argumenten var de vanliga på alla sidor fick det mig att tänka på en tyst utveckling på webben som mycket snart kan få konsekvenser för hur vi journalister och våra arbetsgivare ser på vår roll i sociala medier. De flesta framgångsrika sociala medier bygger på att användaren i normalfallet representerar sig själv, och inte en organisation eller ett intresse. Google har tagit fasta på det i Google Plus och drivit det längre än t.ex. Facebook, med ett absolut krav på att alla profiler svarar mot en fysisk person. Samtidigt har Google lanserat två nya funktioner som båda sannolikt kommer att börja påverka sökresultaten: +1-knappen, en motsvarighet till Facebooks ”gilla”, och en en kolumn med avsändare, till höger om sökresultaten när man Googlar. Avsändaren syns bara om Google lyckas koppla innehållet till en Googleprofil, i sådana fall visas en liten porträttbild och namn. Ännu är det bara +1-knappen som, vad jag vet, påverkar sökresultaten (och då bara för dig själv och sådana som har dig bland sina kontakter), men jag tror man kan anta att även avsändarinformationen kommer att vägas in, så att kända namn kommer att få sina resultat högre upp. Då kommer både vi och våra arbetsgivare att ha ett nytt skäl att vårda våra sociala identiteter, eftersom en inarbetad journalistidentitet på den sociala webben plötsligt kommer att betyda ännu mer publicitet. Då om inte förr är det dags att fundera på om man vill vara en Mats Knutson-typ i sociala medier, med en superprofessionell profil utan ett enda personligt ställningstagande, en Isabelle Ståhl-typ, där ställningstagande är både en varudeklaration och ett arbetsredskap, eller något däremellan.

För den som blir journalist nu och har vuxit upp med digitala identiteter (och säkert har byggt mycket av sitt sociala jag på nätet), finns inte alternativet att tömma nätet på alla ställningstaganden man gjort, alla gamla blogginlägg som citerats av andra, kommentarer på sajter man glömt inlogget till. Vill man samtidigt vara närvarande i diskussionen om det man skriver på nätet, för att man tror att det leder till bättre journalistik, och dessutom ha en professionell social identitet kopplad till sin person (och inte till en tillfällig uppdragsgivare) riskerar man att bli ganska utsatt. Näthatet är redan rätt lätt att dra på sig.

Från Sydafrika kommer nu en ny tjänst, JamiiX, som närmast kan beskrivas som Ushahidi baklänges. Ushahidi är ju ett krisrapporteringsverktyg där människor kan använda i princip alla till buds stående kanaler (mejla, sms:a, twittra, ringa, etc, etc) för att rapportera in händelser, som sedan kan åskådliggöras snyggt på en karta. Bland annat.

JamiiX gör det möjligt att både samla in och nå ut med information i väldigt många kanaler, men små medel. Medan Ushahidi har använts av medier och NGO:er för att överblicka krishärdar (det började med eftervalsvåldet i Kenya), kan man tänka sig att JamiiX kommer till användning i första hand för den som vill distribuera information, och samtidigt hålla koll på diskussionerna kring det man distribuerat. De föreslår själva NGO:er, myndigheter och företag. Jag kan tänka mig också bloggare och nätmedier, som med små resurser kan distribuera information till många fler, särskilt vid exceptionella händelser där informationsbehovet är omättligt.

MaputoUnder valet i Moçambique, det fjärde i den unga demokratin, har aktivistprojektet Verdade-Eleições2009 satt upp en plattform där medborgarna kan rapportera direkt från vallokalerna med sms, mejl, via webbformulär eller twitter om misstänkta oegentligheter. Plattformen är byggd på det ursprungligen kenyanska gratis open source-verktyget Ushahidi.

Vi som inte kan portugisiska kan tills vidare följa utvekclingen på All Africa, där mobilrapporter från vallokalerna tyder på att det mesta gått bra, dagens Moçambiqueartikel på Gloval Voices, lite bakgrund från Afrikagruppernas blogg eller Kajsa Johanssons.

Reblog this post [with Zemanta]

Även tidigare inspelningar av Den stora resan av Eyeworks i andra länder har hamnat i blåsväder. En Googlesökning räcker för att hitta kritiken i namibiska medier.
Läs hela inlägget här »

Etiketter: , , , , ,

Anders B Karlsson, VD Eyeworks Sweden

Anders B Karlsson, VD Eyeworks Sweden

I dag höll SVT och Eyeworks presskonferens om mediekritiken mot Den stora resan. Eyeworks VD Anders B Karlsson sade att de hade uppfattat att det fanns ett muntligt avtal med LAC (en uppfattning som LAC inte delar), men att det var ett misstag att inte se till att där fanns ett skriftligt avtal.
– Det finns vad vi uppfattar som ett avtal, men det finns inte på papper, sade Karlsson.

Han medgav också att LAC inte varit med i förhandlingarna om ersättning med byn (något man normalt kräver), men säger att kontraktet skickades till LAC i efterhand, och att man inte har hört några invändningar emot det.
– Den sista biten som handlar om att LAC ska få vara med och förhandla med himba, det är där det har varit något problem.
Presskonferens med SVT och Eyeworks Sweden
LAC:s kritik har framförallt handlat just om att det obligatoriska samarbetsavtalet saknats, och att förhandlingarna med den namibiska deltagarbyn varit orättvisa eftersom ingen varit där för att förklara för dem deras rättigheter och vad de kunnat kräva.

I övrigt ville både SVT och Eyeworks mest tala om ersättningen till den namibiska byn, som varit i fokus i svenska medier. Den var högre än vad som framgått, sade man, eftersom inte bara pengar utan också mat, läkemedel och filtar delats ut.

SVT:s programchef Micael Ekberg upprepade att man litar på att Eyeworks sköter sig, och att man räknar med att de ordnar alla papper och eventuella extra ersättningar i efterhand. Han sade också att man inte hört talas om att det skulle ha varit problem vid tidigare liknande produktioner av andra nationella bolag i Eyeworkssfären.

Nu ska Eyeworks tala med LAC, för att reda ut vad som gått snett i relationerna. Enligt Anders B Karlsson kan det bland annat handla om personliga motsättningar mellan en person i inspelningsteamet och en person på plats.

Läs mer hos Sveriges Radio och lyssna absolut på Magnus Bellanders reportage, från bland annat bilverkstaden och affären som vi med all sannolikhet inte kommer att få se i den färdigklippta serien.

filmkommissionens i namibia hemsida
Det har varit stor uppståndelse kring stormen mot Eyeworks i Namibia i dag. Många har citerat LAC, organisationen i Namibia som har tillsynsansvaret för filminspelningar bland minoritetsfolk, och som ska se till att det finns guider och tolkar på plats, att namibiska förordningar följs och att icke läskunniga och lågutbildade deltagare förstår sina rättigheter. Det har hetat till exempel att ”enligt LAC krävs ett särskilt tillstånd från filmkommissionen”. Just den informationen är dock inte särskilt svår att hitta själv, och för hugade grävare kan jag rekommendera researchverktyget Google. På filmkommissionens hemsida framgår nämligen precis vad som krävs. Eller så kan man kolla på turistministeriets hemsida. (Och tack vare uppståndelsen har ansvariga varit tillgängliga på telefon för den som velat veta mer)

Uppdatering: Till Sveriges Radio säger Eyeworks VD Anders B Karlsson att de varit medvetna om att de behövde ett kontrakt med LAC för att filma, och att de har haft ett muntligt sådant. LAC har däremot inte uppfattat att det funnits något avtal. Karlsson vill inte kommentera ersättningsnivåerna, men säger till radion att ”är det som så att det är någonting som ska justeras så kommer vi att göra det”.

Sveriges Radios Magnus Bellander rapporterar i dag som enda svenska journalist på plats från Namibia om kritiken mot SVT: Här, här och här. Framkommer bland annat uppgifter om Eyeworks kontrakt med byn, som verkar skrivet på plats, och undertecknat med en okänd människas fingeravtryck.

Uppdatering: Expressen har nått Eyeworks Swedens vd Anders B Karlsson som citeras: ”Vi anser oss självklart ha sökt alla tillstånd som behövs.” Själv har jag sökt både vd och producent utan att lycka nå någon.

Mer på SR, DN, SvD, Namibian, Common Sense, Fredrik Welander, Dackefejden, Klara, Gunillas dagbok

Huvudartikel: ”SVT bryter mot nationella bestämmelser för att kunna exploatera namibiska minoritetsfolk”

Himba_village
SVT:s nya serie ”Den stora resan” har spelats in i Namibia av ett produktionsbolag som valt att ignorera de namibiska bestämmelser som ska skydda utsatta minoritetsfolk mot exploatering. Nu har namibiska organisationer och myndigheter fått nog och kräver en förklaring och en ursäkt.

– Filmteamet skrev på plats ett eget litet avtal, med ynka ersättning på 50 namibiska dollar (40 kronor) och några säckar majsmjöl. Vi hade informerat produktionsbolaget om vad som gällde, men de svarade oss aldrig, säger Zeka Alberto. Han är, via organisationen Legal Assistance Centre of Namibia, tillsyningsman i området och den som varje filmteam ska vända sig till för att få filma bland Namibias minoritetsfolk.

Alberto fick via omvägar höra att produktionsbolaget, Eyeworks Productions, var i en by och filmade, berättar han när jag ringer upp honom.
– På plats mötte jag en man som bara presenterade sig som Tom och som verkade bo i området och ha arrangerat alla kontakter. När jag konfronterade honom låtsades han att han inte förstå engelska. ”I’m Swedish, I don’t speak English.” Han uppträdde väldigt arrogant. Jag hade ändå gjort klart i mitt brev till bolaget att de var mer än välkomna att ringa och fråga om det var något de inte förstod eller ville ha hjälp med, säger Alberto.

I SVT:s ”Den stora resan” får svenska familjer, synbarligen oförberedda, åka och bo i avlägsna byar hos minoritetsfolk i Sydvästafrika (himbafolket i norra Namibia), Indonesien (mentawaifolk på en ögrupp utanför Sumatra) och Oceanien (nakoelaménè1en ö i Vanatu).

Himbafolket, liksom de mer kända sanfolken, har genom åren varit ett ständigt mål för mer eller mindre seriösa dokumentärfilmare och andra som velat hitta ett Afrika som ser ut som det i det europeiska eller amerikanska medvetandet – hyddor, seminomadisk livsstil, ökenlandskap, få mobiltelefoner (åtminstone inte fler än att man kan hålla dem utanför bild). Eftersom de här grupperna i regel hör till landets fattiga har de också varit lättexploaterade. Till sist bestämde sig de namibiska myndigheterna år 2000 att reglera filmteams tillgång till byarna. Den som vill spela in en dokumentär i exempelvis en by hos himbafolket i norra Namibia måste skaffa ett särskilt tillstånd, och dessutom låta en tolk och en guide följa med vid inspelningen. Trots det dyker det med jämna mellanrum upp debatter kring europeiska produktionsbolag som beter sig illa. Zeko Alberto är ändå bestört över att ett produktionsbolag som arbetar med stora produktioner åt nationella tv-bolag väljer att bryta mot regelverket och hitta på egna villkor för de medverkande.

– Nu får jag stå till svars inför informationsministern, som ringer och undrar varför jag inte sköter mitt jobb, när utländska filmbolag kan komma in och filma utan tillstånd på det här sättet, säger han.

SVT:s programchef Micael Ekberg säger att han fick uppgifterna om den namibiska kritiken på lördagskvällen.
– Vi förutsätter ju att Eyeworks håller sig till de lagar som gäller. Jag har inte fått några signaler om att det skulle vara några problem tidigare, säger Ekberg.
– Nu får vi reda ut med Eyeworks om det finns någon sanning i några av de här uppgifterna.

– Det här är människor med rättigheter, som du och jag. Vårt jobb inför en filminspelning består i att hjälpa folk i byn att förstå vad det innebär, vilka deras rättigheter är, och så vidare. Och det visar sig gång på gång att det behövs, säger Zeko Alberto.

”Den stora resan” ska börja visas om en dryg vecka. Svenska Afrikagrupperna, som är LAC:s partnerorganisation berättar om kritiken i ett pressmeddelande i kväll. The Namibian skrev om produktionen i går. Jag söker Eyeworks Sweden.

1 Inga googleträffar, och inga träffar i Ethnologue. Uppgiften kommer från SVT. Någon som känner till en sådan etnisk grupp?

Eftersom några har frågat: Ja, jag ska snart börja jobba på SVT (den 1 september), men ännu så länge är jag frilansjournalist.

Mer på SR, DN, SvD, Namibian, Common Sense, Fredrik Welander, Dackefejden, Klara, Gunillas dagbok

Nu är det ute, dokumentet som läckte från AP och som Nieman Lab lusläst och skrivit om under veckan:

videokamera
I går meddelades att Geocities ska läggas ner. Geocities var en gång det verkligt stora webbhotellet, och på något sätt symbolen för webb 1.0. Statiska webbplatser, hierarkiskt sorterade i stora bibliotek. Att ses framför en persondator.

Färre och färre saker jag gör på internet kräver verkligen en dator. Twittra och blogga går lika bra per mobiltelefon, och eftersom jag både twittrar och bloggar på arbetstid så börjar jag förstås fundera på nyttan med en arbetsdator över huvudtaget. Läs hela inlägget här »

I högsta grad relaterat till inlägget nedan: DN skriver om EU:s telekompaket och citerar Jörgen Samuelsson, Sveriges delegat i rådsarbetsgruppen för telekommunikationer, som inte begriper sig på ändringsförslag 166. Ändringsförslag 166 är EU-parlamentets förslag till ändringar för att försvara medborgerliga rättigheter på nätet. Samuelsson säger:”Är telekommunikation en mänsklig rättighet? Vad tror du en liten fattig pojke i Afrika tycker är mänskliga rättigheter?” Så mycket kan jag säga som att en fattig pojke i Östafrika är tycker att telekommunikation är livsnödvändigt, för att kunna få daglönejobb, för få riktig och direkt prisinformation (och inte bli lurad av uppköpare), för att kunna skicka pengar, osv…

Tillgång till information, yttrandefrihet och andra medborgerliga rättigheter måste garanteras på nätet. Det är inte konstigare än att vi sedan 1766 har en tryckfrihetsförordning för att garantera yttrandefriheten också i de nya medier som uppstått efter tryckkonstens intåg. Nu är det 2009 och en fattig liten pojke i Afrika har mer än Jörgen Samuelsson att förlora på en värld där internet bara är en betaltjänst utan garantier för offentliga platser och fritt informationsutbyte.

Belgien är ett land som bara inte verkar vilja göra upp med sitt förflutna. Ulrica Mondlane, bosatt i Goma i östra Kongo-Kinshasa, visade mig helt otroliga belgisk-kongolesiska tidningen Kinshasa-Tribune. I en sammanfattning av relationerna mellan Belgien och Kongo genom tiderna står det så här: 1865–1914 – Sous le règne de Léopold II, l’essor industriel se double d’une en Afrique. Punkt. Jag kan ingen franska, men det behövs inte. Fantastisk är också kartan, med Belgien och Kongo-Kinshasa sida vid sida.


(Kongo-Kinshasa är i verkligheten större än Västeuropa, eller 75 gånger så stort som Belgien.)

Var jag nyss den förste att twittra från en kenyansk rättegång?

I en tid när varje basist som spelat i något brittiskt indiepopband de senaste 15 åren har en egen artikel på Wikipedia, medan hela historiska riken och civilisationer saknas, känns varje litet försök att råda bot på nu-sjukan viktigt. I länder som Kenya, där dagstidningar på nätet är en relativt ny företeelse, kan det helt enkelt betyda att som indexkenya.org digitalisera och tillgängliggöra dagstidningar från tiden före webben.

dodsannons1
I kenyanska Daily Nation såg jag för första gången en dödsannons med hänvisning till en Facebookgrupp. Hur privat vi uppfattar döden spelar roll för hur vi hanterar den i sociala nätverk. Vilka sociala koder kommer att födas kring döden på Facebook? Vilka kulturkrockar kommer att uppstå när olika sätt att hantera det mest definitiva ska samsas på samma sociala arena?
dodsannons2

Relaterat:

En andra digital berättelse från Megen finns att bädda in eller ladda ner: Hezron Kaburus ”The Little Mumbi”:
kaburu_skarmdump

Du kan själv bädda in Hezron Kaburus berättelse på din hemsida (tyvärr tillåter inte WordPress mig att göra det här), genom klistra in koden i det här dokumentet: embed_kaburu_instruktion_svenska.pdf

Berättelsen finns också utan textning och ramverk på megen.blip.tv. Därifrån kan du också enkelt bädda in den på blogg, Myspace, etc (kapitelvis).

Fler berättelser dyker upp på www.megenkenya.org.

Se även Still at Large av Thuku wa Njuguna

thuku_dump
Under de senaste månaderna har jag jobbat tillsammans med några medlemmar i Men for Gender Equality Now, Megen, en östafrikansk organisation som arbetar mot könsrelaterat våld, för att i digitala berättelser dokumentera dels arbetet de gör, bland annat med att rädda överlevare av våld och hjälpa dem vidare, och dels deras egna berättelser om våld och övergrepp. Nu är några av de digitala berättelserna färdiga, du når den första genom att klicka på bilden ovan. Du kan själv bädda in Thuku wa Njugunas berättelse på din hemsida (tyvärr tillåter inte WordPress mig att göra det här), genom klistra in koden i det här dokumentet: embed_thuku_instruktion_svenska.pdf

Berättelsen finns också i ett på megen.blip.tv. Därifrån kan du också enkelt bädda in den på blogg, Myspace, etc (kapitelvis och utan textning).

Fler berättelser dyker upp på www.megenkenya.org.

Panafrikanska webbtidningen Pambazuka är åter nominerad till Politicsonlines lista The Top 10 Who Are Changing the World of Internet and Politics. Pambuzuka har legat på listan fyra år i rad. Senaste numret handlar om Kenya ett år efter valet. Ser läsvärt ut.

I skydd av julledigheten har president Kibaki godkänt en ny lag som innebär ett rejäl käftsmäll åt pressfriheten i Kenya. Lagförslaget hade dessförinnan godkänts i parlamentet med bara 35 av 222 ledamöter närvarande!

Lagen ger regeringen rätt att beslagta utrustning från medieföretag och avbryta radio- och tv-utsändningar. Lagen förbjuder människor som är ”of unsound mind” att sända tv och radio, förbjuder mediehusen att samtidigt äga radiokanaler och tidningar, och definierar oönskat medieinnehåll i väldigt, väldigt vaga termer.

Jag har laddat upp hela lagen i pdf-format (propositionen, som nu alltså har fått lagstatus) här (nytt försök): The Kenya Communications Amendment Bill 2008.

Den nya lagen kommer lagom tills de tribunaler startar som bland annat ska pröva flera höga politikers inblandning i och sponsring av eftervalsvåldet i Kenya för ett år sedan. Perfekt tajming.

Protesterna har varit omfattande, och många journalister greps vid demonstrationer före jul. Regeringen har svarat med helsidesannonser i alla dagstidningar till försvar för lagen. Nu till sist har Kibaki sagt att de mest kontroversiella delarna av lagen ska ses över, vad nu det kan tänkas betyda.

Regeringens bästa argument är att det behövs lagar som reglerar elektroniska medier, samt att det måste finnas sätt att beivra hets mot folkgrupp och hat-propaganda (det blev uppenbart för ett år sedan). Det är sant, men motiverar bara en mycket liten del av den 103 sidor långa lagen.

Här är ett urval av nätreaktioner:

Lisa BjerreLisa Bjerre på Bjerre.se (tidigare Outsourcad) gästbloggar i dag från Bombay.

Den bästa bevakningen av terrordåden i Bombay läste vi inte i Dagens Nyheter. Inte heller såg vi den på Rapport. Faktum är att inte ens den indiska dagstidningen Times of India var det medium som skildrade attackerna bäst. Den snabbaste och mest fängslande nyhetskällan var istället webbplatsen Twitter.

Twitter är en så kallad mikroblogg – en sajt där privatpersoner från hela världen skriver korta meddelanden om vad de gör och tänker på just nu. Här kunde vi under terrorattacken följa Bombaybornas egen nyhetsrapportering i realtid. Här kom några av de första rapporterna när det började brinna på hotellet Taj Mahal. Här skrev Bombayborna om sin sorg, frustration och ilska. Här tröstade de varandra och diskuterade politikernas och polisens insats.

Ingen tidningsredaktion i världen kan ge en mer omfattande och målande lägesrapportering än tusentals privatpersoner som i realtid skriver vad de ser, hör och känner.

Att läsa dessa ögonblicksskildringar gjorde även attacken levande. Med Bombaybornas egna ord på skärmen kom dådet i Bombay nära på ett sätt som inget terrordåd gjort förr.

Som journalist tvingas man fråga sig: Vad betyder Twitter för oss journalister? Ska privatpersoner som rapporterar utan källkoll slå ut oss proffs?

Men nej – den privata rapporteringen är ett komplement till vårt journalistiska arbete, inte en ersättning. Vittnesskildringarna ger händelserna kött och blod. De utgör också ett fylligt material för journalister att citera och sammanfatta för de läsare som inte vill och orkar följa allt som skrivs.

Den indiska tidningen Times of India har fattat det här, och länkade från sin sajt till Twitter-kommentarerna under hela attacken.
I Sverige har mikrobloggs-trenden inte slagit igenom än. Det är hittills bara en mycket liten grupp som börjat använda dessa sajter. Men det är förmodligen bara en tidsfråga innan fler svenskar börjar mikroblogga. På vilken sajt det kommer att ske återstår att se. Kanske blir det en tidning som släpper den webbtjänst som får svenskarna att börja mikroblogga? Till dess: kolla in Twitter.com, Jaiku.com och Bloggy.se. – och se vad som pågår i miljontals huvuden världen runt.

Länk: http://search.twitter.com/search?q=%23mumbai

African Times
Afrikanska tidningar på europeiska språk har konkurrens av minst en på kinesiska, sydafrikanska African Times.

De kinesiska investeringarna i Afrika är hissnande stora, så stora att man ofta frestas ropa ”nykolonialism!”. Till dess man kommer ihåg varifrån man själv kommer och ropet fastnar i halsen. Fotot från en kinesisk närlivsbutik i Kapstaden.

awid
Jag är i Mxit-land och har just lyssnat på Amy L. Hill från Center for Digital Storytelling och Juliana Davids från Engender HealthAwid Forum (en stor kvinnorättskonferens, över 1 500 deltagare) i Kapstaden. De talade om att genomföra ”digital storytelling”-projekt med deltagare som inte har datorvana, som inte har en hel hög med fotoalbum hemma och som kanske inte är läs- och skrivkunniga.

Amy L. Hill gick igenom tre metoder för att skapa bildmaterial till berättelserna (i ”traditionell” digital storytelling brukar ju personliga foton ur familjealbumen ofta vara centrala): ”photovoice”, att låna ut engångkameror för vardagsdokumentation, skapar-workshops där deltagarna målar eller tecknar och olika slags fotografering på plats.

Juliana Davids poängterade att det är omöjligt att helt förklara för deltagare i förväg vad publicering på nätet betyder och vilken uppmärksamhet det kan få, men ändå livsviktigt att försöka.

Båda var ense om att processen i sig, inte resultatet, är det viktigaste, i det att digital storytelling-skapandet dels kan vara terapeutiskt och dels ger teknikvana och andra nya färdigheter.

Många av deras exempel kom från Silence Speaks, där Juliana Davids själv kom in som workshopdeltagare.

Hur idkar man textkritik med någon som skriver om hur en familjemedlem försökte sätta eld på henne eller om hur någon förgrep sig på hans dotter? På samma sätt som vanligt, antar jag, men det var en ganska utmattande workshop vi hade hemma hos oss i går.

Åsa, Ephraim Omulepu (Megens styrelseordförande, tidigare journalist) och jag höll en storytelling-workshop för 13 personer från Megen. Åsa hoppas kunna använda texterna som underlag för en skrift och en webbsida med goda exempel på hur människor och attityder kan förändras.

Som vanligt i sådana här sammanhang förundras jag över vilka goda berättare det bor i nästan alla människor. I går var problemet mest att många var ovana skribenter – någon hade visst inte skrivit en ordentlig text sedan småskolan, 1958! Annars höll texterna som i slutet av dagen ofta förunderligt hög kvalitet. Dessutom var ju själva historierna grymt starka. Några kommer att kräva en del etiska överväganden och eftertanke innan de går till tryck.

Omulepu (i förgrunden) återkopplar på ett första utkast

Omulepu (i förgrunden) återkopplar på ett första utkast

Megen (Men for Gender Equality Now) är en mansorganisation som arbetar mot könsrelaterat våld på flera olika nivåer. Organisationen lyder under Femnet. Merparten av arbetet utförs av frivilliga män som åtagit sig att försöka förändra attityder till könsroller, könsrelaterat våld etc i din egen närhet. De har också ett rapid response team som rycker ut och hjälper till med polisanmälningar, rättegångar med mera.

Bloggosfären är en mer lovande plantskola för journalister än det växande antalet journalistutbildningar vid afrikanska universitet, skriver redaktionschefen (managing editor) för nya medier på Nation Media (tidningarna Daily Nation och The East African, m.fl.), Charles Onyango-Obbo, i The East African i helgen.

[…]smart employers are no longer interested in the clutch of laminated certificates in your briefcase, but in what you can do.

[I]t’s making less and less sense to hire a journalist because he has a degree, if he’s a wooden fellow who can’t write a blog to rival the housewife’s.

Undrar om han skulle dra samma slutsats om de många journalistutbildningarna vid svenska folkhögskolor?


Om mig

Jag är frilansande journalist och konceptutvecklare.
Kontaktuppgifter: leowallentin.se

Kvitter

Arkiv