Nairobikoll!

Författararkiv

2013-10-25 14.10.30
Västsahara får en egen pusselbit, men flaggan är bortplockad. Vetenskapsmuseum för barn i Johannesburg

Det här är ett riktigt coolt projekt: Open By-laws South Africa samlar Kapstadens lokala förordningar på nätet. (T.ex. graffitiförbudet, som lät myndigheterna måla över några vänners muralmålning förra veckan. På deras egen mur. På deras bekostnad.)

Att få tag i de, ofta omfattande, lokala förordningarna kan, vad jag förstått, ofta vara knivigt. Kapstaden publicerar dem visserligen online, men då som osorterade PDF:er. Först när de publiceras i textformat blir de sökbara, läsbara för maskiner, möjliga att (med en rimlig arbetsinsats) översätta, och så vidare.

Mjukvaruutvecklaren Greg Kempe, som byggt Open By-laws på sin fritid, hoppas få in alla Sydafrikas lokala förordningar i databasen. Lyckas han med det blir det en häftig tjänst, eftersom de många lagstiftande administrativa enheterna själva inte har har något incitament för att ta fram en gemensam standard för publicering på nätet.

Texterna sparas och kan hämtas ner som Akoma Ntoso-XML:er, för den som vill bygga egna tjänster ovanpå Kempes. (Akoma Ntso är ett standardformat för att göra lagtexter begripligare för maskiner.) Nu stiftar vi ju inte lokala lagar på riktigt samma sätt i Sverige, men kanske skulle det ändå vara spännande att samla alla kommuners lokala föreskrifter? Typ sådana här dokument.

Förra helgen upptäckte jag musikradioprataren Richard Nwambas, en legendar i södra Afrika. Hans lördagsshow med afrikansk 1900-talsmusik, African Connection, går att höra via TuneIn.com. Gör det! Richard Nwamba är en fantastisk berättare. Han
balanserar lite som Mats Nileskär någonstans precis på rätt sida gränsen mellan det personliga och det irriterande självupptagna. Och hans gör fantastiska utsvävningar i afrikansk historia (han är utbildad historielärare). Nästa program sänds i morgon (lördag) klockan 14 svensk tid (så länge det är sommartid i Sverige).

PS. Tyvärr förutsåg han inte internet när han gav sin son samma namn. Sonens sociala medier-liv ser i stort sett ut så här:

qr-kod för print-webb-koppling
Plötsligt händer det: En QR-kod som är smart använd (tycker jag). Länkar från tryckt tidning till mer och mobilvänligt innehåll. Sydafrikanska söndagstidningen City Press.

Entrepenören Ida Horner har satt ihop en lista över 50 afrikanska kvinnor att följa på Twitter. Där finns en massa bra namn (t.ex. min favorit Brenda Zulu), så jag satte ihop en öppen Twitterlista, så att du kan följa dem allihopa med ett klick: twitter.com/leo_wallentin/ida-horner-50.


Apropå Umati , kampanjen mot näthat under valet i Kenya: Här kommenterar Michaela Wrong just detta, och tecknen hon ser på att Nairobi håller på att sluta vara nationens ”melting pot”. Wrong är en brittisk journalist som skrivit om korruption och etnicitet i Kenya i It’s Our Turn to Eat. (Märklig intervju, och åksjukevarning eftersom kameran har med autofokus på)

Engelskspråkig karta över Antananarivo cirka 1829: http://www.mundus.ac.uk/gallery/pages/B34318.html

Bakgrund: Antananarivo, grundat 1625 av Andrianjaka, är en av få förkoloniala huvudstäder (den enda?) i subsahariska Afrika som fortfarande är huvudstad.

Roligast på Twitter i dag är de kenyanska reaktionerna på utländska mediers bevakning av gårdagens val: En intensiv jakt på våldsamma sammandrabbningar, följd av en total tystnad.

Rejält snett trampade CNN, som för ett ögonblick verkade ha glömt att vi lever i ett decennium där deras reportage faktiskt ses också av dem de handlar om. CNN publicerade bilder på något som förefaller vara unga män som leker krig i skogen, och presenterade dem i dramatisk ton som ”lokal kikuyu-milis, redo för valdagen”. Inslaget gav upphov till högljudda protester på nätet, som bland annat mynnade ut i den humoristiska Twittertaggen SomeoneTellCNN, där CNN får tips till fler reportage.

https://twitter.com/Enoch_Odhiambo/status/309055446398947328

(CNN har bett om ursäkt.)

Märkligt var också New York Times stort uppslagna reportage, som handlade om våldsamma sammadrabbningar i Tana River för sex månader sedan, och som på något oklart vis kopplas till valet i går.

Svenska medier hårdvinklade på att nio poliser tidigt på morgonen dödades i ett bakhåll av separatister på kusten. Den nyheten lyftes knappt alls av kenyanska medier. Det ska nog delvis ses i ljuset av mediedebatten i Kenya efter våldet 2007/2008. Då fick medierna en del av skulden, för att ha spridit hets och hatpropaganda, men också otrygghet och rädsla genom att ensidigt fokusera på våldet. Den debatten är förstås svår i ett land med ung och skör pressfrihet, där en uppmaning till journalister att vara återhållsamma lätt leder tankarna till den inte alls så avlägsna censuren. Hos oss borde debatten vara lättare att ta, och lika intressant, för vår mediebild av afrikanska val påverkar också – både här hos oss, och där.

PS. Det har gjorts mycket bra bevakning av utländska medier också.

Affisch från UmatiEftervalsvåldet i Kenya 2007/2008 (och våldsamheterna vid valet 2002) gjorde nationen akut medveten om varför hets och hot är farligt på riktigt. Sedan 2010 säger den kenyanska konstitutionen uttryckligen att yttrandefriheten inte sträcker sig till att försvara hets (”hate speech”)1, och sedan 2008 är hets mot folkgrupp i sig ett brott.

Nu, under pågående val riktas ljuset också mot hatiska kommentarer på nätet. Umati är ett Nairobibaserat projekt som bevakar hat- och hetskommentarer, och som har fått viss spridning på hashtaggen #nipeukweli (swahili: Nipe ukweli, ”hit med sanningen”), där falska rykten avlivas när de dyker upp. Intressant nog är sisådär hälften av sakerna som tas upp utländska mediers hårdvinkling på våldet och vilja att hitta konflikter.

Under valet är också Ushahidi tillbaka där det startade, genom valövervakningstjänsten Uchaguzi, som också är med och promotar Nipe ukweli-initiativet.

1 Hate speech omfattar bara etniskt riktat hat och hets, inte sådant som handlar om t.ex. kön eller sexuell läggning.

Edit: På Twitter följer du enklast valet på KeElections2013.

Baidu gör erbbläsare för Orange

baidu2

Kinesiska sökmotorjätten Baidu har börjat leverera webbläsare till Oranges mobiler i Mellanöstern och Afrika i år, berättar Orange i ett pressmeddelande.

Den nya webbläsaren ska ha något slags datakompression för snabbare sidladdning, kanske något Opera Mini-liknande. För några år sedan startade ju Google en cache-tjänst för afrikanska internetleverantörer, möjligen blir detta också en variant där Orange cachar komprimerade versioner av ofta hämtade sidor hos sig.

Hur som helst: Orange är en gigant i delar av Afrika, och det här måste vara ett jättetillfälle för Baidu att bli en global spelare. Baidu kinesiska söksida är världens femte största sajt, enligt Alexa, och Googles söksida den näst största.

Arabiska, engelska och franska versioner av webbläsaren är på väg ut.

Man kan ana ett mönster när man tittar tillbaka på mottagarna av Nobels fredspris: Förutom det rätt uppenbara, att kämpa för mänskliga rättigheter (krångligt), förebygga konflikter (krångligt) och folkbilda (krångligt), så finns det två säkra vägar till ett pris:

1: Att först göra något riktigt dåligt, och sedan sluta med det

F. W. de Klerk
För att först ha gillat apartheid och sedan inte (1993)

Anwar al-Sadat, Menachem Begin
För att ha slutat kriga (1978)

Henry Kissinger
För att ha slutat släppa bomber på civila (1973)

2: Att låta bli att göra något riktigt dåligt

EU
För att inte ha startat krig mot varandras länder (2012)

Barack Obama
För att ha blivit president utan att omedelbart ställa till någon större oreda (2009)

Willy Brandt
För att inte ha velat ha krig med Östtyskland (1971)

Eisaku Sato
För att inte vilja skaffa kärnvapen (1974)

Konsultföretaget McKinsey & Company redovisade härom dagen resultatet av en spännande enkät, bland 15 000 personer i 19 städer i subsahariska Afrika. Att en majoritet av de tillfrågade använt internet den senaste månaden är inte så överraskande. Vi vet ju att det är långt fler människor som använder nätet, än som har internet i hem, skola eller på jobbet. Spännande är däremot att av dem som använder nätet dagligen, är det fler som gör det via mobiltelefon, än via dator (stationär eller bärbar) eller surfplatta.

Första generationens afrikanska (sms-baserade) mobiltjänster har, kan man tänka, gjort mobil till standard-enheten för de flesta nätnvändare.

Jag har tyvärr inte lyckats komma över originalrapporten. McKinsey & Company släpper den inte till frilansar, utan bara till anställda på företag, som ”kan vara potentiella framtida kunder”, får jag veta i ett mejl. Om någon har den vill jag gärna låna!

Balancing Act har en intressant artikel om varför det inte finns någon egentlig afrikansk spelindustri, trots att det finns en efterfrågan på dator- och mobilspel, och trots att det finns ett överflöd av duktiga grafiker.

Spelutvecklaren Cliff Onyari i Nairobi ger ett svar i artikeln: Tillgången är dålig på spelmotorer och grafikmotorer (oftast ohemult dyra), och det finns ont om utvecklare med erfarenhet av att använda dem. Är spelgrafik platsen för nästa disruptiva revolution?

Matatun, den allestädes närvarande, maffiastyrda, älskade och hatade privata minibuss-kollektivtrafiken i Kenya kan komma att förbjudas. Nu hotar matatustrejk, vilket lär resultera i logistiskt totalkaos. Här är några äldre matatubilder från Nairobikoll så länge:

Jul-pimpad matatu

Benin, men nio miljoner invånare, har varit mer eller mindre avstängt från internet i två veckor nu, med kraftiga kapacitetsproblem också i angränsande delar av Nigeria, Togo och Burkina Faso som följd, rapporterar bland andra Balancing Act. Tydligen har kopplingen till landets enda kabelförbindelse med omvärlden, det västafrikanska kabelsystemet SAT-3, gått sönder. Det vore i sådana fall inte första gången. Nu påverkas väl de flesta invånare inte alls (Benin är ett land med väldigt låg internetpenetration), men för exempelvis finansväsendet lär det bli dyrt att vara beroende av satellituppkoppling.

Christian Rudolf tipsar i dag om hur Google i Kenya trampat fullständigt galet:

Man har 1. hämtat upp data ur en privat företagsdatabas (KBO) för att 2. försöka sälja konkurrerande tjänster till samma företag, och antingen 3. gett sken av att det skett i samarbete med databasägarna, eller 4. spridit ringaktande uppgifter dem. Företaget som drabbats skriver ett utförligt blogginlägg om det här: Google, what were you thinking?.

Google har nu bett om ursäkt, bland annat genom en högt uppsatt medarbetare på Google+.

Jag har, apropå det, nyss skrivit två inlägg om Google på Nyhetslabbet:

Etiketter: , ,

Achal Prabhala

Achal Prabhala. Foto: Nicolas Goldberg, CC BY-SA 3.0


Det har länge funnits metoder för att använda och hänvisa till muntliga källor i akademisk forskning. I seriösa sammanhang på webben har det ofta varit mindre självklart.
Det finns ju en kultur av transparens i många webbcommunities, där man förväntas ange och länka till källor för sina påståenden. Lustigt nog är synen på vad som är en bra källa ofta ganska konservativ på webben.

Wikipedia är ett tydligt exempel, där kraven på att allt ska källbeläggas rent av är en av de saker som ofta skrämmer bort nya deltagare. Samtidigt har Wikipedia-communityt en väldigt snäv syn på hur en källa ska se ut. Källor som inte är skriftliga tas sällan på allvar. För språkområden med mer muntlig litteratur och historia än skriftlig innebär det förstås att ett redan befintligt informationsgap riskerar att vidgas ytterligare. Så har svenska Wikipedia artiklar om nästan varje historisk kanton i Schweiz, men saknar några av de mest kända förkoloniala rikena och kulturerna i östra och södra Afrika (Västafrika är något bättre). Det beror nog på flera saker. Svenskspråkiga wikipedianers historiska, språkliga och kulturella band till Schweiz är kanske fler och starkare än dem till Madagaskar. Men det starka kravet på att källbelägga allt gör också att tillgängligheten till skriftliga källor (helst online) tydligt påverkar vilka artiklar som skrivs.

Achal Prabhala (bilden) på Wikimedia Foundation har gjort ett intressant försök att ta fram en enkelt användbar metod för att dokumentera muntliga källor, och spara dem på ett sätt som gör dem enkla att använda i källhänvisningar. Han har byggt sitt pilotprojekt på filmade intervjuer på nordsotho (”sepedi”), malayalam och hindi, i Sydafrika och Indien. Intervjuerna transkriberas och lagras på ett enhetligt sätt, i fria, öppna format (t.ex. ogg), för att vara så framtidssäkra som möjligt, och på Wikimedia Commons servrar under Creative Commons-licens. Intervjuerna kan sedan fungera som källa i exempelvis vissa typer av Wikipediaartiklar, som här, om morula-tillverkning på nordsotho-wikipedia: http://nso.wikipedia.org/wiki/Morula

Projektet har fått en hel del kritik, inte minst bland Wikipediaanvändare som är rädda för att muntliga källor skulle vara ett steg mot att tillåta skribenter att publicera originalforskning, och därmed göra Wikipedia till något annat än ett uppslagsverk.1 Det finns heller ingen konsesus i någon Wikipediagemenskap jag känner till att acceptera den här typen av källor, men på projektsidan finns några exempel på var intervjuerna faktiskt ändå. Och faktum är att hade samma intervjuer citerats i en akademisk avhandling hade de blivit flitigt använda som källor, trots att de då varit mindre tillgängliga för användaren.

Relaterade länkar

People are Knowledge (subtitled) from Achal R. Prabhala on Vimeo.

1 ”Jag vet ju att huset är rött, jag går förbi där varje dag!”, ska i den traditionen inte räcka som argument för att påstå att ett hus är rött. I stället ska man, i idealfallet, hänvisa till en verifierbar källa, t.ex. en bok om arkitektur där det framgår att huset är rött.

Jag har just skrivit ett blogginlägg för Nyhetslabbet, mitt nya uppdrag för SVT, om hur journalistrollsdebatten är global, och ser snarlik ut den svenska även i länder med ganska annorlunda medieklimat. Läs det om du vill veta varför Yasuhiro Sonoda drack radioaktivt vatten i tv, och vad det har med journalistrollen att göra.

Och om du är intresserad av journalistik och medier i förändring, kom på Trollen & rollen, knytkonferens om journalistik och nya medier, som går av stapeln den 19 november! Här anmäler du dig: http://simplesignup.se/event/8408-trollen-rollen
Du kommer att ångra dig, annars, jag lovar! 🙂


Den kenyanska regeringen har fått rejält med uppmärksamhet för Opendata.go.ke, en samling med nationella databaser, tillgängliga via ett öppet API för andra att bygga vidare med. Här finns data från folkbokföringen, budgeten, hälsovårdsmyndigheterna, etc.

Det är ett vällovligt initiativ, men det är värt att påpeka att ingen ny data blir offentlig i och med det här. Det som nu finns på Open data-sajten har tidigare bara funnits i tryckt form, och det är förstås sant att data måste vara inte bara juridiskt utan också tekniskt och praktiskt tillgänglig för att verkligen kunna kallas offentlig, men i ett land där administrationen inte direkt präglas av öppenhet och transparens hade kanske en bättre offentlighetslagstiftning, eller ett bättre juridiskt skydd för journalister gjort större skillnad. Men det hade å andra sidan inte gett president Mwai Kibaki och hans regering lika mycket credd för så relativt lite arbete. Och färre insmickrande tidningsreportage.

En verklig banbrytare för offentlig data i Kenya är annars Zindua Kiongozi, som under flera år följs och publicerat parlamentsdebatter, byggt en databas över politiker (kenyansk politik är väldigt personstyrd, partier är sekundära) och varit obekväma i största allmänhet.

Mer läsning

Jag är nyss hemkommen från Sweden Social Web Camp (200 sociala medier-nördar åker till en liten ö i Blekinge) och som vanligt peppad och upprymd, över alla bra människor, och alla fantastiska ideer som fötts ur den lite speciella mötesformen, enokonferens”.

Anja Gatu (Sydsvenskan), Anna Lindberg (NTM) och Miriam Olsson (Internetworld) höll en session om journalister i sociala medier: Kan man bli Facebookkompis med en intervjuperson? Kan man göra skillnad på en privat identitet och en yrkesidentitet på nätet? Ska man anamma bloggkulturens krav på att redovisa sina ståndpunkter för att hjälpa läsaren värdera ens texter? En enda sak var alla i rummet rörande överens om: Allt osäkrare anställningar har gjort det viktigt för en hel generation journalister att bygga sitt personliga varumärke i sociala medier. Det är ett varumärkesbyggande som ibland kan vara svårt att hantera – för vem twittrar jag egentligen under ett sommarinhopp som programledare, samtidigt som jag söker nya jobb till hösten?

Jag har gått och funderat på det här seminariet ett par dagar nu, för även om argumenten var de vanliga på alla sidor fick det mig att tänka på en tyst utveckling på webben som mycket snart kan få konsekvenser för hur vi journalister och våra arbetsgivare ser på vår roll i sociala medier. De flesta framgångsrika sociala medier bygger på att användaren i normalfallet representerar sig själv, och inte en organisation eller ett intresse. Google har tagit fasta på det i Google Plus och drivit det längre än t.ex. Facebook, med ett absolut krav på att alla profiler svarar mot en fysisk person. Samtidigt har Google lanserat två nya funktioner som båda sannolikt kommer att börja påverka sökresultaten: +1-knappen, en motsvarighet till Facebooks ”gilla”, och en en kolumn med avsändare, till höger om sökresultaten när man Googlar. Avsändaren syns bara om Google lyckas koppla innehållet till en Googleprofil, i sådana fall visas en liten porträttbild och namn. Ännu är det bara +1-knappen som, vad jag vet, påverkar sökresultaten (och då bara för dig själv och sådana som har dig bland sina kontakter), men jag tror man kan anta att även avsändarinformationen kommer att vägas in, så att kända namn kommer att få sina resultat högre upp. Då kommer både vi och våra arbetsgivare att ha ett nytt skäl att vårda våra sociala identiteter, eftersom en inarbetad journalistidentitet på den sociala webben plötsligt kommer att betyda ännu mer publicitet. Då om inte förr är det dags att fundera på om man vill vara en Mats Knutson-typ i sociala medier, med en superprofessionell profil utan ett enda personligt ställningstagande, en Isabelle Ståhl-typ, där ställningstagande är både en varudeklaration och ett arbetsredskap, eller något däremellan.

För den som blir journalist nu och har vuxit upp med digitala identiteter (och säkert har byggt mycket av sitt sociala jag på nätet), finns inte alternativet att tömma nätet på alla ställningstaganden man gjort, alla gamla blogginlägg som citerats av andra, kommentarer på sajter man glömt inlogget till. Vill man samtidigt vara närvarande i diskussionen om det man skriver på nätet, för att man tror att det leder till bättre journalistik, och dessutom ha en professionell social identitet kopplad till sin person (och inte till en tillfällig uppdragsgivare) riskerar man att bli ganska utsatt. Näthatet är redan rätt lätt att dra på sig.

Afrikakarta, uppdaterad med Sydsudan


Nu är Nairobikolls fria Afrikakarta uppdaterad med Sydsudan, med streckade linjer kring Sydkordofan, Blue Nile och Abyei.

Apropå omstridda gränser är nu även Ilemitriangeln markerad med en extra streckad linje. Ladda ner, förändra, återanvänd, etc, etc så länge du uppger källa och fortsätter låta kartan vara fri under Creative Commons Share Alike.

Hans_g (Hans Andersson) tipsade föresten om en utsökt bloggpost om Afrikakartans utveckling genom århundradena: Evolution of the Map of Africa.

I det homofoba Kenya har det traditionellt, i några etniska grupper (kisii m.fl.), funnits ett särskilt arrangemang där änkor kan gifta sig med en kvinna, och anta rollen som ”make” i det äktenskapet. De inblandade förutsätts förstås ända vara heterosexuella, men det är öppning för socialt accepterat, samkönat samboende. Nu har en domstol i Mombasa slagit fast att den typen av äkteskap är juridiskt giltiga. (Kenya, har flera äktenskapslagar, varav en täcker alla etniska gruppers traditionella äktenskap). Daily Nation skriver om det här.

Synen på homosexualitet i Kenya var förresten ett ämne som kom upp när jag var med i P1 morgon härom morgonen, lite otippat tillsammans med Babben Larsson. Lyssna på det här!

Förhoppningarna har varit enorma när Östafrika häromåret kopplades upp mot omvärlden med fiber, som en av de ditills mest digitalt isolerade regionerna. Richard Myrenberg hade ett utmärkt reportage i P1 Morgon i morse om vad som faktiskt hänt. Han berättar hur bredbandsbolagen konkurrerar med näbbar och klor om de rikaste områdena, medan övriga delar av Kenya knappst märkt någon skillnad. Och så berättar han om en ny callcenter-industri, som vuxit upp tack vare kabeln. Lyssna på programmet här!

Nu är jag sådär dålig på att blogga på Nairobikoll igen. Den där tiden när Ivan sover middag eller har lagt sig för kvällen ägnar jag istället åt att bygga upp en databas över säsongsmat, med det för ändamålet lämpliga namnet Säsongsmat.nu. Läs mer om det projektet här, och gilla på Facebook för att hålla koll på vad som händer framöver.

Och tipsa ändå gärna om webb-, och mobilutveckling, journalistik och annat intressant i Östafrika, så uppdaterar jag här lite sporadiskt!

I nästan varje afrikanskt val de senaste åren har det funnits lokala projekt för att låta medborgare agera valobservatörer via mobiltelefoner och sociala medier. Nu kliver också Google in, med en portal, en kart-mashup och mera kring valet i Nigeria.

Google har ju gjort portaler vid många stora val de senaste åren, men det här är, såvitt jag vet den första i Afrika, och den första som riktar in sig på valövervakning och incidentrapportering (i samarbete med Storyfull). Det är ett betydande steg från att bara samla och paketera information från andra källor webben. Lite symptomatiskt – i Afrika vill alla vara med och pilla själva (låt oss kalla det Kiberasyndromet*) – fast inte med automatik dåligt för det.

Andra som övervakar valet är:

PS. Jag älskar den här kartan från BBC.

*I Kibera går det kanske en NGO på 30 invånare.


Om mig

Jag är frilansande journalist och konceptutvecklare.
Kontaktuppgifter: leowallentin.se

Kvitter

Arkiv