Nairobikoll!

Benin utan internet i två veckor

Leo Wallentin — Fri, 27 Jan 2012 22:36:35 +0000

Benin, men nio miljoner invånare, har varit mer eller mindre avstängt från internet i två veckor nu, med kraftiga kapacitetsproblem också i angränsande delar av Nigeria, Togo och Burkina Faso som följd, rapporterar bland andra Balancing Act. Tydligen har kopplingen till landets enda kabelförbindelse med omvärlden, det västafrikanska kabelsystemet SAT-3, gått sönder. Det vore i sådana fall inte första gången. Nu påverkas väl de flesta invånare inte alls (Benin är ett land med väldigt låg internetpenetration), men för exempelvis finansväsendet lär det bli dyrt att vara beroende av satellituppkoppling.

Google gör bort sig i Kenya

Leo Wallentin — Mon, 16 Jan 2012 11:10:56 +0000

Christian Rudolf tipsar i dag om hur Google i Kenya trampat fullständigt galet:

Man har 1. hämtat upp data ur en privat företagsdatabas (KBO) för att 2. försöka sälja konkurrerande tjänster till samma företag, och antingen 3. gett sken av att det skett i samarbete med databasägarna, eller 4. spridit ringaktande uppgifter dem. Företaget som drabbats skriver ett utförligt blogginlägg om det här: Google, what were you thinking?.

Google har nu bett om ursäkt, bland annat genom en högt uppsatt medarbetare på Google+.

Jag har, apropå det, nyss skrivit två inlägg om Google på Nyhetslabbet:

Så kan muntliga källor fungera på nätet

Leo Wallentin — Thu, 22 Dec 2011 09:05:57 +0000

Achal Prabhala. Foto: Nicolas Goldberg, CC BY-SA 3.0

Det har länge funnits metoder för att använda och hänvisa till muntliga källor i akademisk forskning. I seriösa sammanhang på webben har det ofta varit mindre självklart.
Det finns ju en kultur av transparens i många webbcommunities, där man förväntas ange och länka till källor för sina påståenden. Lustigt nog är synen på vad som är en bra källa ofta ganska konservativ på webben.

Wikipedia är ett tydligt exempel, där kraven på att allt ska källbeläggas rent av är en av de saker som ofta skrämmer bort nya deltagare. Samtidigt har Wikipedia-communityt en väldigt snäv syn på hur en källa ska se ut. Källor som inte är skriftliga tas sällan på allvar. För språkområden med mer muntlig litteratur och historia än skriftlig innebär det förstås att ett redan befintligt informationsgap riskerar att vidgas ytterligare. Så har svenska Wikipedia artiklar om nästan varje historisk kanton i Schweiz, men saknar några av de mest kända förkoloniala rikena och kulturerna i östra och södra Afrika (Västafrika är något bättre). Det beror nog på flera saker. Svenskspråkiga wikipedianers historiska, språkliga och kulturella band till Schweiz är kanske fler och starkare än dem till Madagaskar. Men det starka kravet på att källbelägga allt gör också att tillgängligheten till skriftliga källor (helst online) tydligt påverkar vilka artiklar som skrivs.

Achal Prabhala (bilden) på Wikimedia Foundation har gjort ett intressant försök att ta fram en enkelt användbar metod för att dokumentera muntliga källor, och spara dem på ett sätt som gör dem enkla att använda i källhänvisningar. Han har byggt sitt pilotprojekt på filmade intervjuer på nordsotho (”sepedi”), malayalam och hindi, i Sydafrika och Indien. Intervjuerna transkriberas och lagras på ett enhetligt sätt, i fria, öppna format (t.ex. ogg), för att vara så framtidssäkra som möjligt, och på Wikimedia Commons servrar under Creative Commons-licens. Intervjuerna kan sedan fungera som källa i exempelvis vissa typer av Wikipediaartiklar, som här, om morula-tillverkning på nordsotho-wikipedia: http://nso.wikipedia.org/wiki/Morula

Projektet har fått en hel del kritik, inte minst bland Wikipediaanvändare som är rädda för att muntliga källor skulle vara ett steg mot att tillåta skribenter att publicera originalforskning, och därmed göra Wikipedia till något annat än ett uppslagsverk.¹ Det finns heller ingen konsesus i någon Wikipediagemenskap jag känner till att acceptera den här typen av källor, men på projektsidan finns några exempel på var intervjuerna faktiskt ändå. Och faktum är att hade samma intervjuer citerats i en akademisk avhandling hade de blivit flitigt använda som källor, trots att de då varit mindre tillgängliga för användaren.

Relaterade länkar

Om Prabhalas projekt ”People are knowledge”
Google Voice Search
Oral Literature (Portal för muntlig litteratur)
African oral literature: backgrounds, character, and continuity, Isidore Okpewho (Google Books)

People are Knowledge (subtitled) from Achal R. Prabhala on Vimeo.

¹ ”Jag vet ju att huset är rött, jag går förbi där varje dag!”, ska i den traditionen inte räcka som argument för att påstå att ett hus är rött. I stället ska man, i idealfallet, hänvisa till en verifierbar källa, t.ex. en bok om arkitektur där det framgår att huset är rött.

Journalistroll, troll och radioaktivt vatten

Leo Wallentin — Fri, 04 Nov 2011 16:06:14 +0000

Jag har just skrivit ett blogginlägg för Nyhetslabbet, mitt nya uppdrag för SVT, om hur journalistrollsdebatten är global, och ser snarlik ut den svenska även i länder med ganska annorlunda medieklimat. Läs det om du vill veta varför Yasuhiro Sonoda drack radioaktivt vatten i tv, och vad det har med journalistrollen att göra.

Och om du är intresserad av journalistik och medier i förändring, kom på Trollen & rollen, knytkonferens om journalistik och nya medier, som går av stapeln den 19 november! Här anmäler du dig: http://simplesignup.se/event/8408-trollen-rollen
Du kommer att ångra dig, annars, jag lovar!

Öppenhet och ”öppenhet”

Leo Wallentin — Thu, 22 Sep 2011 12:24:17 +0000

Den kenyanska regeringen har fått rejält med uppmärksamhet för Opendata.go.ke, en samling med nationella databaser, tillgängliga via ett öppet API för andra att bygga vidare med. Här finns data från folkbokföringen, budgeten, hälsovårdsmyndigheterna, etc.

Det är ett vällovligt initiativ, men det är värt att påpeka att ingen ny data blir offentlig i och med det här. Det som nu finns på Open data-sajten har tidigare bara funnits i tryckt form, och det är förstås sant att data måste vara inte bara juridiskt utan också tekniskt och praktiskt tillgänglig för att verkligen kunna kallas offentlig, men i ett land där administrationen inte direkt präglas av öppenhet och transparens hade kanske en bättre offentlighetslagstiftning, eller ett bättre juridiskt skydd för journalister gjort större skillnad. Men det hade å andra sidan inte gett president Mwai Kibaki och hans regering lika mycket credd för så relativt lite arbete. Och färre insmickrande tidningsreportage.

En verklig banbrytare för offentlig data i Kenya är annars Zindua Kiongozi, som under flera år följs och publicerat parlamentsdebatter, byggt en databas över politiker (kenyansk politik är väldigt personstyrd, partier är sekundära) och varit obekväma i största allmänhet.

Mer läsning

It’s Our Turn to Eat, Michela Wrong, för en något solkigare bild av regeringen Kibakis förmenta krig mot korruptionen.
Afrographique, afrikansk infographic-sajt som gör snygga saker av öppen data.

När journalister måste bygga sitt varumärke

Leo Wallentin — Tue, 16 Aug 2011 20:53:40 +0000

Jag är nyss hemkommen från Sweden Social Web Camp (200 sociala medier-nördar åker till en liten ö i Blekinge) och som vanligt peppad och upprymd, över alla bra människor, och alla fantastiska ideer som fötts ur den lite speciella mötesformen, en ”okonferens”.

Anja Gatu (Sydsvenskan), Anna Lindberg (NTM) och Miriam Olsson (Internetworld) höll en session om journalister i sociala medier: Kan man bli Facebookkompis med en intervjuperson? Kan man göra skillnad på en privat identitet och en yrkesidentitet på nätet? Ska man anamma bloggkulturens krav på att redovisa sina ståndpunkter för att hjälpa läsaren värdera ens texter? En enda sak var alla i rummet rörande överens om: Allt osäkrare anställningar har gjort det viktigt för en hel generation journalister att bygga sitt personliga varumärke i sociala medier. Det är ett varumärkesbyggande som ibland kan vara svårt att hantera – för vem twittrar jag egentligen under ett sommarinhopp som programledare, samtidigt som jag söker nya jobb till hösten?

Jag har gått och funderat på det här seminariet ett par dagar nu, för även om argumenten var de vanliga på alla sidor fick det mig att tänka på en tyst utveckling på webben som mycket snart kan få konsekvenser för hur vi journalister och våra arbetsgivare ser på vår roll i sociala medier. De flesta framgångsrika sociala medier bygger på att användaren i normalfallet representerar sig själv, och inte en organisation eller ett intresse. Google har tagit fasta på det i Google Plus och drivit det längre än t.ex. Facebook, med ett absolut krav på att alla profiler svarar mot en fysisk person. Samtidigt har Google lanserat två nya funktioner som båda sannolikt kommer att börja påverka sökresultaten: +1-knappen, en motsvarighet till Facebooks ”gilla”, och en en kolumn med avsändare, till höger om sökresultaten när man Googlar. Avsändaren syns bara om Google lyckas koppla innehållet till en Googleprofil, i sådana fall visas en liten porträttbild och namn. Ännu är det bara +1-knappen som, vad jag vet, påverkar sökresultaten (och då bara för dig själv och sådana som har dig bland sina kontakter), men jag tror man kan anta att även avsändarinformationen kommer att vägas in, så att kända namn kommer att få sina resultat högre upp. Då kommer både vi och våra arbetsgivare att ha ett nytt skäl att vårda våra sociala identiteter, eftersom en inarbetad journalistidentitet på den sociala webben plötsligt kommer att betyda ännu mer publicitet. Då om inte förr är det dags att fundera på om man vill vara en Mats Knutson-typ i sociala medier, med en superprofessionell profil utan ett enda personligt ställningstagande, en Isabelle Ståhl-typ, där ställningstagande är både en varudeklaration och ett arbetsredskap, eller något däremellan.

För den som blir journalist nu och har vuxit upp med digitala identiteter (och säkert har byggt mycket av sitt sociala jag på nätet), finns inte alternativet att tömma nätet på alla ställningstaganden man gjort, alla gamla blogginlägg som citerats av andra, kommentarer på sajter man glömt inlogget till. Vill man samtidigt vara närvarande i diskussionen om det man skriver på nätet, för att man tror att det leder till bättre journalistik, och dessutom ha en professionell social identitet kopplad till sin person (och inte till en tillfällig uppdragsgivare) riskerar man att bli ganska utsatt. Näthatet är redan rätt lätt att dra på sig.

Uppdaterad Afrikakarta

Leo Wallentin — Tue, 19 Jul 2011 08:48:17 +0000

Afrikakarta, uppdaterad med Sydsudan

Nu är Nairobikolls fria Afrikakarta uppdaterad med Sydsudan, med streckade linjer kring Sydkordofan, Blue Nile och Abyei.

Apropå omstridda gränser är nu även Ilemitriangeln markerad med en extra streckad linje. Ladda ner, förändra, återanvänd, etc, etc så länge du uppger källa och fortsätter låta kartan vara fri under Creative Commons Share Alike.

Hans_g (Hans Andersson) tipsade föresten om en utsökt bloggpost om Afrikakartans utveckling genom århundradena: Evolution of the Map of Africa.

Traditionella samkönade äktenskap blir giltiga i Kenya

Leo Wallentin — Fri, 08 Jul 2011 12:02:48 +0000

I det homofoba Kenya har det traditionellt, i några etniska grupper (kisii m.fl.), funnits ett särskilt arrangemang där änkor kan gifta sig med en kvinna, och anta rollen som ”make” i det äktenskapet. De inblandade förutsätts förstås ända vara heterosexuella, men det är öppning för socialt accepterat, samkönat samboende. Nu har en domstol i Mombasa slagit fast att den typen av äkteskap är juridiskt giltiga. (Kenya, har flera äktenskapslagar, varav en täcker alla etniska gruppers traditionella äktenskap). Daily Nation skriver om det här.

Synen på homosexualitet i Kenya var förresten ett ämne som kom upp när jag var med i P1 morgon härom morgonen, lite otippat tillsammans med Babben Larsson. Lyssna på det här!

Radiotips: Fiberkablar skapar företag i Kenya

Leo Wallentin — Tue, 05 Jul 2011 10:46:27 +0000

Förhoppningarna har varit enorma när Östafrika häromåret kopplades upp mot omvärlden med fiber, som en av de ditills mest digitalt isolerade regionerna. Richard Myrenberg hade ett utmärkt reportage i P1 Morgon i morse om vad som faktiskt hänt. Han berättar hur bredbandsbolagen konkurrerar med näbbar och klor om de rikaste områdena, medan övriga delar av Kenya knappst märkt någon skillnad. Och så berättar han om en ny callcenter-industri, som vuxit upp tack vare kabeln. Lyssna på programmet här!

Dåligt bloggsamvete och säsongsmat

Leo Wallentin — Wed, 18 May 2011 19:08:35 +0000

Nu är jag sådär dålig på att blogga på Nairobikoll igen. Den där tiden när Ivan sover middag eller har lagt sig för kvällen ägnar jag istället åt att bygga upp en databas över säsongsmat, med det för ändamålet lämpliga namnet Säsongsmat.nu. Läs mer om det projektet här, och gilla på Facebook för att hålla koll på vad som händer framöver.

Och tipsa ändå gärna om webb-, och mobilutveckling, journalistik och annat intressant i Östafrika, så uppdaterar jag här lite sporadiskt!

Google kliver in i valet i Nigeria

Leo Wallentin — Sat, 09 Apr 2011 08:37:31 +0000

I nästan varje afrikanskt val de senaste åren har det funnits lokala projekt för att låta medborgare agera valobservatörer via mobiltelefoner och sociala medier. Nu kliver också Google in, med en portal, en kart-mashup och mera kring valet i Nigeria.

Google har ju gjort portaler vid många stora val de senaste åren, men det här är, såvitt jag vet den första i Afrika, och den första som riktar in sig på valövervakning och incidentrapportering (i samarbete med Storyfull). Det är ett betydande steg från att bara samla och paketera information från andra källor webben. Lite symptomatiskt – i Afrika vill alla vara med och pilla själva (låt oss kalla det Kiberasyndromet^*) – fast inte med automatik dåligt för det.

Andra som övervakar valet är:

www.nigerdeltawatch.org (Ushahidi, mer aktivitet än hos Google)
nigeriaelections.org (Samlingssida med en egen, men i stort sett inaktiv Ushahidi-tjänst)

PS. Jag älskar den här kartan från BBC.

^*I Kibera går det kanske en NGO på 30 invånare.

Ushahidi baklänges

Leo Wallentin — Fri, 08 Apr 2011 09:31:33 +0000

Från Sydafrika kommer nu en ny tjänst, JamiiX, som närmast kan beskrivas som Ushahidi baklänges. Ushahidi är ju ett krisrapporteringsverktyg där människor kan använda i princip alla till buds stående kanaler (mejla, sms:a, twittra, ringa, etc, etc) för att rapportera in händelser, som sedan kan åskådliggöras snyggt på en karta. Bland annat.

JamiiX gör det möjligt att både samla in och nå ut med information i väldigt många kanaler, men små medel. Medan Ushahidi har använts av medier och NGO:er för att överblicka krishärdar (det började med eftervalsvåldet i Kenya), kan man tänka sig att JamiiX kommer till användning i första hand för den som vill distribuera information, och samtidigt hålla koll på diskussionerna kring det man distribuerat. De föreslår själva NGO:er, myndigheter och företag. Jag kan tänka mig också bloggare och nätmedier, som med små resurser kan distribuera information till många fler, särskilt vid exceptionella händelser där informationsbehovet är omättligt.